Nationalisemen är ett
dödligt gift för klasskampen



Introduction

Vad är nationalism och vad betyder denna fråga i kapitalismens olika perioder? Vad är en marxistisk definition av stat, nation och imperialism? Vilka ställningar har marxister som Marx, Engels, Lenin och Rosa Luxemburg tagit i denna fråga? Vad var den kommunistiska vänsterns ställningstagande i denna fråga? När kommer att människans förtryck av människan att försvinna? I denna text försöker vi formulera några svar på alla dessa frågor. Därför kommer vi att använda så mycket som möjligt av lärdomar från våra föregångare.


Nationella frågan under kapitalismens uppgångsperiod


Under kapitalismens uppgångsperiod kunde bildandet av nya nationer utgöra ett framsteg i utvecklandet av produktivkrafterna. Detta gjorde att de nya nationerna fick möjlighet att utvecklas i en samhällelig ram, det vill säga världsmarknaden. Därför gav ofta kommunister och proletära internationalister sitt stöd till rörelser för nationell frigörelse. Detta stöd som gavs i kapitalismens uppgångsperiod används idag av vänsterister som argument för sitt stöd till ”nationella befrielserörelser” under den nuvarande historiska epoken.

Under kapitalismens uppgångsperiod var borgarklassen fortfarande en progressiv och revolutionär klass som kämpade mot feodalismens bojor. Den borgerliga revolutionen mot feodalismen gestaltade sig i en nationell form. Lenin beskriver detta på följande sätt:

”I hela världen har epoken för kapitalismens slutgiltiga seger över feodalismen varit förknippad med nationella rörelser. Den ekonomiska grundvalen för dessa rörelser består i att det för varuproduktionens fullständiga seger fordras, att bourgeoisien erövrar den inre marknaden och att territorier med en enspråkig befolkning sammansluts till stater, samtidigt som man avlägsnar alla hinder för detta språks utveckling och befästande i litteraturen. Språket är det viktigaste mänskliga umgängesmedel. Språkets enhetlighet och obehindrade utveckling är en av de viktigaste betingelserna för en verkligt fri och omfattande och till den moderna kapitalismen avpassad handelsomsättning, för en fri och omfattande gruppering av befolkningen i alla enskilda klasser och slutligen en betingelse för en intim förbindelse mellan marknaden och varje stor eller liten företagare, säljare eller köpare.

Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationella stater, vilka bäst tillfredsställer den moderna kapitalismens krav.” (1)

Ändå kunde Marx redan år 1871 avslöja den bedrägliga naturen hos ”nationella krig”. Han skriver till Internationalens råd med anledning av Pariskommunens fall om detta:

”Att de båda arméerna från den största militära kraftmätningen i modern tid efter krigets slut kan förenas för att slå ned proletariatet är en sak av oerhörd betydelse. Men den innebär inte, som Bismarck inbillar sig, att arbete för den nya samhällsformen omöjliggjorts för all framtid; tvärtom visar den hur det gamla borgerliga samhället är på väg mot sitt totala sönderfall. Det nationella kriget symboliserade den första form av heroism som den gamla samhällstypen var mäktig, och nu har detta krig visat sig vara en ren svindel. Dess enda syfte var att leda bort uppmärksamheten från klasskampen, och så snart klasskampen utvecklat sig till ett inbördeskrig fördes alla de bedrägliga kulisserna åt sidan. Klassherraväldet kunde inte längre gömma sig i den nationalistiska förklädnaden: de nationella regeringarna har gått samman för att kämpa mot proletariatet.”


Det fulla stödet till nationers självbestämmande eller
det villkorliga stödet


Marx, Engels och andra kommunister stödde inte alla nationella rörelser under kapitalismens uppgångsperiod, utan bara de rörelser som var progressiva. Den 21 juli 1870 gjorde Wilhelm Liebknecht och August Bebel följande historiska uttalande i den nordtyska riksdagen:

”Det nuvarande kriget har igångsatts för att gynna dynastin Bonapartes intressen, liksom 1866 års krig igångsattes för att gagna dynastin Hohenzollern. De ekonomiska anslag man begärt att riksdagen skall bevilja militärledningen kan vi inte stödja med våra röster, eftersom detta skulle innebära ett förtroendevotum för den preussiska regeringen, som genom sitt agerande 1866 skapade förutsättningarna för det nuvarande kriget. Lika litet kan vi rösta emot förslaget, eftersom detta kunde uppfattas som ett gillande av Bonapartes samvetslösa och brottsliga politik.” (2)

Vad var andra internationalens ställning om denna fråga på dess kongress i London 1896? Men först måste vi påpeka att även Andra internationalen hade oklarheter i denna fråga. Andra internationalen beslutade bland annat följande:

”Kongressen förklarar, att den går in för alla nationers fulla självbestämmanderätt och uttalar sin sympati för arbetarna i varje land, som för närvarande lider under militär, nationell eller någon annan absolutisms ok. Kongressen uppmanar alla dessa länders arbetare att inträda i de klassmedvetna arbetarnas led världen över för att tillsammans kämpa för att övervinna den internationella kapitalismen och förverkliga den internationella socialdemokratins mål.”


Proletär i alla länder förena er! Istället ”Proletär i
utvecklade länder förena er!” och ”Klasser i
icke-utvecklade länder förena er!”


När Marx och Engels fick som uppgift att skriva det kommunistiska manifestet 1848, var kapitalismen utvecklad bara i några länder, främst i England. Man kan säga att dagens kapitalism i Turkiet, Iran, Irak och så vidare är mer utvecklade än England i 1848 åren. Ändå skrevs inte i det kommunistiska manifestet” proletär i utvecklade länder förena er! och klasser i icke-utvecklade länder förena er!” utan istället skrev Marx och Engels med ett historiskt perspektiv skrev, ”proletär i alla länder förena er!”


Hela kapitalistiska systemet går in i sin förfallsperiod


”Under de årtionden som följde dök den ena nationen efter den andra upp vid Englands sida på världsmarknaden, och kapitalismen utvecklade sig med stormsteg till ett vär ldsomspännande ekonomiskt system.” (3)

Rosa Luxemburg beskrev en global historisk process för kapitalismens utveckling, en enhetlig process. Hon delade inte upp världen i olika historiska delar, det vill säga en senil kapitalism och en ungdomlig, dynamisk kapitalism. Kapitalismen är ett enhetligt system som har sin uppgång och sitt förfall. Och hela systemet har gått in i sin förfallsperiod.

”Men när de kapitalistiska förhållandena blev de allmänt förhärskande i kapitalismens ursprungliga enklaver, så accelererade den kapitalistiska produktionen i resten av världen. I stället för konkurrens mellan individuella kapital om marknader inom den nationella ramen, låg tyngdpunkten nu i en konkurrens mellan nationella kapital om de återstående icke-kapitalistiska områdena på jorden. Detta var imperialismens essens, vilket helt enkelt är ett uttryck för ”normal” kapitalistisk konkurrens i ”internationell” skala, naturligtvis uppbackad av den beväpnade statsmakten vilket är det som utmärker konkurrens på denna nivå.

Så länge som den imperialistiska konkurrensen var begränsad till några få avancerade kapital som expanderade gentemot en fortfarande ganska stor icke-kapitalistisk sektor i världen, förblev konkurrensen tämligen fredlig, utom ur de förkapitalistiska befolkningarnas synpunkt som i stor skala blev utplundrade av imperialistiska karteller (Kina och Afrika). Men så snart som imperialismen integrerade hela världen i kapitalistiska produktionsförhållanden, så snart som världsmarknaden blev fullständigt uppdelad, då kunde kapitalistisk rivalitet i världs skala endast anta en våldsam och öppet aggressiv natur från vilken ingen nation, avancerad eller efterbliven, kunde rädda sig undan, eftersom varje nation hade oundvikligen dragits in i det allas krig mot alla som rivaliteten om en mättad marknad innebär.” (4)


Första världskrigets natur


Första världskriget utgör en historisk vändpunkt i kapitalismens historia. Det visar kapitalismens vändning från sin uppgångsperiod till sin nedgångsperiod. Kriget förändrade villkoren för arbetarklassens kamp. Det första världskriget var ett resultat av kapitalismens förfall i hela världen. Kriget förändrade inte det kapitalistiska samhällets grundlagar, det vill säga kampen mellan kapital och arbete. Som Lenin sade är vår epok den proletära revolutionens epok. Rosa Luxemburg beskriver processen som ledde fram till världskriget mycket bra:

”Det historiska förlopp som födde världskriget började flera årtionden före 1914, och under årens lopp knöts trådarna med en nästan lagbunden precision samman till det imperialistpolitiska nät som att sträcka sig ut över fem världsdelar ett jättelikt komplex av historiska faktorer, som är djupt rotade i de allra viktigaste ekonomiska sammanhangen och vilkas yttersta förgreningar pekar mot en dunkelt skymtande ny värld – faktorer av så total giltighet att begrepp som skuld och straff, eller angrepp och försvar, inför dem mister all betydelse.” (5)

Det första världskriget var en konsekvens av att hela det kapitalistiska systemet över hela världen var i förfall och fackföreningarna, parlamenten, och de nationella rörelserna osv. i hela världen anslöt sig till borgarklassen. Det betyder att ingen reform längre är möjlig under kapitalismens förfallsperiod i hela världen. Rosa Luxemburg förklarar skickligt denna historisk:

”Kampen mot den kapitalistiska exploateringen uppgavs frivilligt för att den skulle få vila till dess att kriget tog slut. Samma fackföreningsledare åtog sig att förse jordbrukarna med arbetskraft från städerna för att kunna garantera att skörden bärgades i tid. Den socialdemokratiska kvinnorörelsens ledning strävade för att uppnå en sammanslagning med de borgerliga kvinnoförbunden, så att man gemensamt skulle kunna verka för ”kvinnliga insatser i fosterlandets tjänst”, vilket innebar att man gav nationella samarituppdrag åt den viktigaste arbetskraft partiet hade kvar efter mobiliseringen - den arbetskraft som annars skulle ha svarat för den socialistiska agitationen. På socialist lagarnas tid hade partiet på alla sätt utnyttjat de tillfällen riksdagsvalen gav att trots trakasserier och blockadförsök hävda sin ställning och sprida sitt budskap. Nu avstod socialdemokratin vid alla allmänna val frivilligt från varje form av politisk strid. Klasskampens appeller försvann, och valkampanjerna inskränktes till ett fridsamt röstfiske i halvt samförstånd med de borgerliga partierna….” (6)


Nationella frågan under kapitalismens förfallsperiod


Diskussionen om den nationella frågan har varit mycket hård under de senaste hundra åren. Vad är ett kommunistiskt perspektiv på nationella frågan under kapitalismens förfallsperiod?

Låt oss se vad har Kautsky att säga till oss i denna fråga, innan blev han renegat. Kautsky skrev i broschyren ”Patriotism och socialdemokrati” från 1907 (sid. 24) följande:

”Under tiden blir det allt mer och mer osannolikt att den proletära patriotismen och den borgerliga än en gång kommer att gå samman för att värna det egna folkets frihet…. Så länge läget är sådant kan man inte längre i något land räkna med möjligheten av ett nationellt försvarskrig, där den borgerliga patriotismen går att förena med den proletära.”

Faktum är att det under kapitalismens förfallsperiod inte kan förekomma några nationella försvarskrig. Rosa Luxemburg var en av de första marxisterna som analyserade detta i sina olika verk. När Kautsky blev renegat och anslöt sig till borgarklassen, hade Rosa Luxemburg ett stort ansvar för att försvara marxismen gentemot revisionismen. Hennes skildring av denna fråga är mycket tydlig:

”Nationalismen finns visserligen kvar som fras, men dess nuvarande innehåll har blivit raka motsatsen till dess ursprungliga; nu tjänstgör den endast som täckmantel för imperialistiska strävanden och som slagord för rivaliserande imperialistländer. Den utgör det sista ideologiska medlet för att fånga folkmassorna och få dessa att tjänstgöra som kanonmat i de imperialistiska krigen.” (7)

Den kommunistiska vänstern förklarar mycket klart och tydligt i sin tidskrift Bilan (nr 14), nationens, statens och dessas betydelse under kapitalismens förfallsperiod efter Tredje internationalens degenerering. Bilans förklaring liknar mycket Rosa Luxemburgs skildring av denna fråga:

”Nationen är inte en domän för de ’som är födda där’, utan tillhör kapitalisterna som genom nationalstaten organiserar utsugningen av arbetarna och försvaret av sina intressen gentemot de konkurrerande staterna. Den kapitalistiska staten och nationen är två oskiljaktiga begrepp. En nation utan en stat är lika omöjligt som en stat utan nation. Sanningen är att den senare är ett socialt verktyg som är nödvändigt för att mobilisera alla klasser i samhället för borgarklassens intressen i deras kamp om världsherravälde. Som ett uttryck för den härskande klassens intressen kan nationen inte ha någon annan grundval än att utföra repression, med andra ord, en stat.”

Mer än 50 år senare, beskriver en av Bilans efterföljare, de ”nationella befrielsekrigen” som en bricka i imperialistiska konflikter med ”socialistiska” haranger. IKS skriver:

”De så kallade ’nationella befrielsekrigen’ ingår i kampen till döds mellan stora och små imperialistiska makter för att uppnå kontroll över världsmarknaden. Parollen ’stöd de kämpande folken’ är i själva verket ett försvar för en imperialistisk makt mot en annan med hjälp av nationalistiska eller ’socialistiska’ floskler”. (8)


Lenin och den nationella frågan


Arbetare har inget fosterland och nationalstolthet är helt främmande för arbetarklassen.

Men först återger vi några citat från Lenin:

”Är då känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Naturligtvis inte! Vi älskar vårt språk och vårt hemland, vi arbetar mest av allt på att höja dess arbetande massor (dvs. nio tiondelar av dess befolkning) till demokraternas och socialisternas nivå av medvetande. Det plågar oss mest av allt att se och känna det våld och förtryck, den förödmjukelse som tsarbödlarna, adelsmännen och kapitalisterna utsätter vårt sköna hemland för. ” (9)

”Vi är fyllda av nationalstolthet, och just därför hatar vi sarskilt vårt trälbundna förflutna…” (10)

”Och vi storryska arbetare, som är fyllda av nationalstolthet, vill till varje pris ha ett fritt och oavhängigt, självständigt, demokratiskt, republikanskt och stolt Storryssland, vilket skall bygga sina relationer till grannarna på den humana principen om jämställdhet och inte på den feodala principen om privilegier, som är förnedrande för en stor nation. Just emedan vi vill detta säger vi: Man kan inte under det tjugonde seklet i Europa (även i det fjärran Östeuropa) ”försvara fosterlandet” på annat sätt än genom att med alla revolutionära medel bekämpa monarkin, godsägarna och kapitalisterna i vårt eget fosterland, dvs. vårt hemlands värsta fiender; storryssarna kan inte ”försvara fosterlandet” på annat sätt än genom att önska nederlag för tsarismen i varje krig, såsom det minsta onda för nio tiondelar av Storrysslands befolkning.” (11)

Som vi såg tidigare hade Andra internationalen oklarheter när det gäller parlamentarism och den nationella frågan. Lenin ärvde oklarheten i den nationella frågan från Andra internationalen. Han försökte anpassa den till marxismen. Tvärtemot dagens vänsterister, som stödjer ”nationell frigörelse” i hela världen, försökte Lenin lösa problemet utifrån historiska villkor. Han påstod att i de utvecklade kapitalistiska länderna är nationell frigörelse meningslös, men han hävdade att situationen i efterblivna länder som Ryssland som hade en progressiv kapitalistisk utveckling var annorlunda. Därför skriver han:

”Det betyder framför allt, att två ur den nationella rörelsens synpunkt i grund olika kapitalistiska epoker måste strängt särskiljas. Å ena sidan har vi epoken för feodalismens och absolutismens sammanbrott, epoken för det borgerligt demokratiska samhällets och den borgerligt demokratiska satens uppkomst, då de nationella rörelserna för första gången blir massrörelser och på ett eller annat sätt, genom pressen, genom deltagande i representationsorganen osv., drar in alla befolkningsklasser i politiken. Å andra sidan har vi en epok, som kännetecknas av fullt utformade kapitalistiska stater med ett för länge sedan stabiliserat konstitutionellt system, med en starkt utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien – en epok som kan betecknas som inledningen till kapitalismens sammanbrott.

Typiskt för den första epoken är uppvaknandet av de nationella rörelserna, i vilka bondeklassen – det talrikaste och ’trögaste’ befolkningsskiktet – dras in i samband med kampen för politisk frihet i allmänhet, bl. a. Då för nationalitetens rätt. Typiskt för den andra epoken är avsaknaden av borgerligt demokratiska massrörelser, då den utvecklade kapitalismen – som för de i handelsomsättningen redan fullständigt indragna nationerna allt närmare varandra och sammansmälter dem – skjuter antagonismen mellan det internationellt förenade kapitalet och den internationella arbetarrörelsen i förgrunden.” (12)

Det är samma bedömning av situationen, det vill säga skillnader mellan utvecklade och icke utvecklade länder, som ligger i fokus i hans diskussion med Rosa Luxemburg.

”Rosa Luxemburg har här lämnat just själv huvudsaken ur sikte: skillnaden mellan de l änder där den borgerligt demokratiska omgestaltningen för länge sedan avslutats och de länder där den ännu inte avslutats.” (13)

Trots de oklarheter som Lenin hade i den här frågan, avvisar han nationella rörelser i utvecklade länder som Polen och fokuserar på klassolidaritet och klasskampen. Därför säger han om den polska socialdemokratin och de polska arbetarna följande:

”Därför hade de polska socialdemokraterna fullkomligt rätt, när de uppträdde mot den polska småbourgeoisiens nationalistiska hänförelse, påvisade den nationella frågans sekundära betydelse för de polska arbetarna, grundade det första rent proletära partiet i Polen och proklamerade den utomordentligt betydelsefulla principen om det mest intima förbund mellan de polska arbetarna och de ryska arbetarna i deras klasskamp.” (14)

Vi måste påpeka att Lenins slutmål var klassmål eller bättre sagt hans enda mål var klassmål tvärtemot dagens vänster och han trodde inte på något privilegium för någon nation.

”Att skapa en självständig och oavhängig nationell stat förblir i Ryssland tills vidare ett privilegium för enbart den storryska nationen. Vi storryska proletärer försvarar inga privilegier och försvarar inte heller detta privilegium. Vi kämpar på den bestående statens grundval och sammansluter arbetarna från denna stats alla nationer. Vi kan inte garantera den ena eller andra nationella utvecklingsvägen, vi går på alla möjliga vägar fram mot vårt klassmål.” (15)


Rosa Luxemburg och den nationella frågan


Rosa Luxemburg var en av ledarna för Andra internationalens vänsterflygel (vad gäller nationella frågan) gentemot Lenin. Hon var klarare än Lenin i den nationella frågan. Hon betonade, att det endast är genom socialism som folkens självbestämmanderätt kan förverkligas:

”Den internationella socialismen erkänner rätten till oavhängighet och likvärdighet för fria nationer, men bara de socialistiska krafterna kan skapa sådana nationer, och folkens självbestämmanderätt kan därför förverkligas endast genom socialismen. Så länge en stat är kapitalistisk och låter hela sitt inre och yttre liv bestämmas av den imperialistiska världspolitiken, kan varken i freds- eller krigstid några av dess aktioner ha det ringaste med nationell självbestämmanderätt att göra.” (16)

”Det är riktigt att socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje nations rätt att forma sitt eget öde. Men det är sannerligen att håna socialismens idéer, om man betraktar dagens kapitalistiska stater som ett uttryck för denna nationernas självbestämmanderätt. I vilken av dessa stater har folket självt fått bestämma formerna för landets nationella, politiska eller sociala uppbyggnad? ” (17)

”I dagens imperialistiska miljö kan det inte heller längre förekomma några nationella försvarskrig, och om ett socialistiskt parti bortser från detta faktum och mitt i världspolitikens virvelström försöker orientera sig enbart med utgångspunkt från det egna landets begränsade perspektiv, då bygger det sin politik på lösan sand. ” (18)

”I en epok som i så stor utsträckning frigjort de imperialistiska krafterna är nationella krig inte längre tänkbara. När man hänvisar till nationella intressen sker det numera enbart för att vilseleda massorna och lura dem att tjäna sin dödsfiende, imperialismen.” (19)

Kärnan i Rosa Luxemburgs lärdomar i den nationella frågan är:

”Ingen förtryckt nation kan erhålla frihet och oavhängighet genom de imperialistiska staternas försorg eller som en följd av kriget. De små nationerna, vilkas styrande klasser står i maskopi med sina härskarkollegor inom stormaktsgruppen, utgör endast schackpjäser i stormakternas imperialistiska spel och liksom proletariatet missbrukas de i kriget som redskap åt dessa, för att efter krigets slut överges och utlämnas åt kapitalistiska intressen.” (20)

Faktum är att under kapitalismens förfallsperiod, kan en organisation och dess program inte vara revolutionärt, om dess program inte är internationellt orienterat.

”Den moderna arbetarrörelsen är däremot i sin organisation och sin mödosamma dagliga rutin baserad på samverkan mellan arbetarna i alla kapitalistiskt producerande länder.” (21)


Rosa Luxemburg och den stortyska republikens fråga


Rosa Luxemburg var oklar när hon som plattform mot det imperialistiska kriget uppställde Marx’s och Engels nationella program från 1848, parollen om en stortysk republik. Därför kritiserade Leni på ett marxistisk sätt Rosa Luxemburgs oklarheter.

”Vad självbestämmanderätt för Tyskland skulle innebära, med andra ord vad det tyska folket önskar, det visade demokraterna redan 1848, och det har proletariatets förkämpar – Marx, Engels, Lasalle, Bebel, Liebknecht – outtröttligt argumenterat och stridit för: det är en stortysk republik”. (22)

Är imperialism en stor (ekonomisk och militär) förtryckande makt?

Kapitalets vänster definierar imperialismen som en stor ekonomisk, militär och förtryckande makt som USA, Japan, Storbritannien och så vidare. Konsekvensen av denna definition blir att de mobiliserar arbetarklassen bakom den svaga imperialismen.

”Men medan vänsteristerna fördömer imperialismen i länder som USA, Storbritannien och Frankrike brukar de också hävda att Irak eller liknande ”små” länder inte är imperialistiska. För dem är bara stormakterna imperialistiska och genom att Saddam Hussein utmanar status quo kämpar han ”objektivt sett” mot imperialismen och skulle därför vara värd att stödjas av arbetare och ”socialister”. På så sätt använder både kapitalets höger och vänster sin definition av imperialism för att mobilisera arbetare bakom den ena eller andra sidan i konflikten i Persiska Viken.

Gentemot detta hävdar revolutionärerna det som Rosa Luxemburg sade under första världskriget gentemot alla hycklare och charlataner som påstod att bara den ena sidan var imperialistisk men inte den andra.” (23)

En fri stat och nation kan inte förekomma under kapitalismens förfallsperiod. Den måste integrera sig i kapitalistiska produktionssätt och delta i världsmarknaden. Detta betyder att de nya stater som uppstår från nationella rörelser kommer själv att bli imperialister oavsett deras storlek eller ekonomisk styrka.

Ett belysande exempel är, ”Irans arbetar kommunistiskt parti” (IAKP), som stödjer eller kräver bildandet av en Kurdisk stat i norra av Irak. Om denna stat uppkommer, då kommer staten ”Kurdistan” att bli en imperialistisk stat. Dessutom kommer denna stat att bli en svag imperialistisk stat. Detta betyder att ”Irans arbetar kommunistiskt parti” stödjer en blivande ”Kurdisk” imperialism mot ”Arab”(Irak) imperialismen. Konsekvensen av detta kommer att bli att IAKP försöker döda eller avleda klasskampen i regionen. Detta påstående är ”hädelse” i vänsteristisk miljö. Precis som ”satansverser” måste de enligt dem fördömas.

”Om den lokala härskande klassen lyckats slita sig ur det ena stormaktsblockets grepp så föll den genast i armarna på den andra stormakten. För att ta några exempel. I Mellanöstern bekämpade sionisterna de brittisk stödda arabiska arméerna med tjeckiska och ryska vapen, men Stalins plan att dra in Israel i den ryska inflytelsesfären misslyckades, och Israel integrerades i det amerikanska blocket. Sedan dess har det palestinska motståndet mot sionisterna som tidigare förlitade sig på den brittiska och den tyska imperialismen, tvingats in i armarna på de imperialistiska stater som är fientligt inställda till Israel och USA: Egypten, Syrien, Saudiarabien, Ryssland och Kina. ” (24)

”Precis som vilka militärregimer som helst tvingas de att slå ner arbetarnas motstånd mot åtstramningen. De är och förblir själv imperialister, då de tvingas att slå sig fram på världsmarknaden. Imperialismen är inte en fråga om ’stora’ mot ’små’, utan den är kapitalismen som globalt produktionssätt där alla är starka eller svaga kapital i den internationella konkurrensen. Därför får inte produktionen ’störas’ av arbetarkamp.” (25)


Är alla stater (oavsett av deras storlek, tillgångar,
makt osv.) imperialistiska?


Under kapitalismens förfallsperiod är alla stater oavsett deras storlek, tillgångar och makt imperialistiska. Faktum är att kapitalet inte kan ackumuleras i fullständig isolering och ingen stat kan undvika detta. De var tvungna att integrera sig i världsmarknaden. ”Nation eller klass” beskriver detta på följande sätt:

”Förutom att uppträda som vasaller för de olika imperialistiska stormakterna genom att ta emot deras bistånd, råd och vapen blir de olika lokala borgerliga klickarna själva imperialister så snart de griper statsmakten. Ingen nation kan ackumulera kapital i fullständig isolering, de har inget annat val än att försöka expandera på de andra efterblivna nationers bekostnad alltså att engagera sig i en politik av erövringar, ojämnlikt handelsutbyte och så vidare. Under epoken av kapitalistiskt förfall är alla nationalstater imperialistiska. ” (26)


Vad är en marxistisk definition av imperialism
under kapitalismens förfallsperiod?


Om imperialism inte är en stor ekonomisk, militär och förtryckande makt som USA, vad är då marxistisk definition av imperialism? Faktum är att en marxistisk definition av imperialism bygger på en förståelse av världskapitalismens utveckling in i en förfallsperiod. Imperialism är levnadssätt hos det kapitalistiska systemet under kapitalismens förfallsperiod. Imperialism är inte en speciell politik som utförs av någon särskild stat. Den kan bara existera i internationell skala:

”Den imperialistiska expansionslusten är ett uttryck för den fullt utvecklade kapitalismen i dess sista skede, och på det ekonomiska fältet avspeglas detta i en strävan att förvandla värden till en armé av kapitalistiskt producerande länder – alla tidigare produktions- och samhällsformer ska sopas undan, alla naturtillgångar och produktionsmedel ska förvandlas till kapital och alla länders arbetande folk till avlönade trälar.” (27)

Nedanstående korta stycke innehåller kärnan i marxismens uppfattning av imperialismen.

”Den imperialistiska politiken har inte skapats av några enskilda stater; den är en produkt av ett stadium i världskapitalismens utveckling, en alltigenom internationell företeelse, som aldrig kan begränsas enbart till en enda stats agerande och som inte heller något land ensamt kan dra sig ur. ” (28)

”Arbetarna i alla länder har en gemensam dödsfiende: imperialismen – den mest utpräglade yttringen av kapitalismens politiska världsherravälde, sådant detta nu ter sig i sitt sista stadium.” (29)

Under kapitalismens uppgångsperiod definierades imperialismen som sökandet efter nya kolonier som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, m.m. gjorde då de sökte nya kolonier. Hela tiden uppstod krig dem emellan på grund av fördelningen av kolonier. Men som vi såg förut, imperialismens kan bara förstås genom världskapitalismens och världsmarknadens utveckling. Imperialismen under kapitalismens förfallsperiod handlar om en omfördelning av världsmarknaden. Det spelar inte någon roll om det är stora imperialister som USA eller små imperialister som Iran, alla stater under kapitalismens förfallsperiod är imperialistiska.

”Imperialismen definieras inte längre av sökandet efter nya kolonier utan av en ständig militär rivalitet mellan de kapitalistiska staterna. Denna rivalitet handlade nu om att behärska världsmarknaden, som inte längre kunde expandera utan bara omfördelas genom erövringar och krig. Alla delar av borgarklassen, från USA till smågangsters som Saddam Hussein, är lika imperialistiska och rovlystna.

Att Irak har slukat Kuwait, att Vietnam annekterade Kambodja eller den indisk- pakistanska konflikten om Kashmir visar att inte en enda stat kan undandra sig imperialismen idag. Inför en övermättad världsmarknad samtidigt som de är tyngda av sina bankrutta ekonomier men trots detta beväpnade till tänderna kan de s k förtryckta nationerna bara svara mot situationen genom att ge sig på de ännu mindre länderna. Och så fortsätter det hela vägen ända ner till banditgängen på Beiruts eller Monrovias gator.” (30)


Nationella befrielsekrig är en bricka i den
imperialistiska konflikten


De slakter som äger rum under de ”nationella befrielsekrigen” är inget annat än en kamp mellan olika imperialister. Om kriget inte är direkt följd av stormakternas intresse, då är de uttryck för de lokala imperialistiska motsättningarna. Ofta försöker borgerliga politiska organisationer som har till uppgift att rättfärdiga den nationalistiska hysterin göra det i en ”marxistisk” förklädnad. Exemplen på detta är Turkiet, Iran, Irak och så vidare. Internationalisme skriver i ”Kapitalismens utveckling och det nya perspektivet” (nr 45, 1952):

”Sanningen är att kolonierna har upphört att vara en extra-kapitalistisk marknad för metropolerna. De har blivit nya kapitalistiska länder. De har därmed förlorat sin karaktär som avsättningsmöjlighet vilket gör de gamla imperialistiska makterna mindre motståndskraftiga gentemot den koloniala borgarklassens krav.

Till detta måste tilläggas att dessa imperialistiska makters egna problem har gynnat – under loppet av två världskrig – den ekonomiska expansionen i kolonierna. Konstant kapital förstördes i Europa medan den produktiva kapaciteten i kolonierna eller halv-kolonierna växte, vilket ledde till en explosion av indignerad nationalism (Sydafrika, Argentina, Indien etc). Det är värt att notera att dessa nya kapitalistiska stater, redan från deras tillkomst som oberoende nationer, förpassades till det statskapitalistiska stadiet. De uppvisar samma typ av en ekonomi som var inriktad på krig som hade blivit tydligt på andra ställen.

Kolonierna har integrerats i den kapitalistiska världen, och har till och med stöttat upp denna. Den finns inte längre någon ”svagaste länk”. Kapitalets dominans är jämnt fördelad över planetens yta.”

”Idag, i en situation när även de äldsta och mäktigaste länderna är oförmögna att utvecklas, leder det juridiska upprättandet av nya nationer inte till några verkliga framsteg. I en värld som är uppdelad mellan de imperialistiska blocken kan varje ’nationell befrielsekamp’ – långt ifrån att representera något progressivt –endast vara ett moment i den kontinuerliga konflikten mellan rivaliserande imperialistiska block, i vilken arbetarna och bönderna endast kan delta som kanonmat – oavsett om de är värvade frivilligt eller med tvång.

Sådana strider försvagar på intet sätt imperialismen, eftersom de inte ifrågasätter dess rötter – de kapitalistiska produktionsförhållandena. Om de försvagar ett imperialistiskt block så stärker de endast ett annat, och de nya nationer som skapas ur sådana konflikter måste själva bli imperialistiska eftersom inget land, varken stort eller litet, kan undvika att bedriva imperialistisk politik under förfallsperioden.” (31)


Klass mot klass istället för ”Nation mot nation”


”Inom nästan varje ’förtryckt nationell minoritet’ finns ännu en mindre ’förtryck minoritet’ uppnådde sitt höga ’självbestämmande’; tyskar och slovaker i de tjeckiska territorierna, rutenier och litauer i Polen, och så vidare.” (32)

Faktum är att förutom klassförtryck upplever en del folkgrupper mer förtryck i jämförelse med andra folk. Kapitalet försöker utnyttja detta och använder den mindre folkgruppen som kanonmat i sina rivaliteter och äventyr. Svart mot vit, asiater mot européer, spanjorer mot amerikaner och så vidare. Men gentemot detta och oavsett vilken färg vår hud har eller vilket språk vi pratar, har vi en gemensam egenskap, att vi tillhör arbetarklassen och nationen är oss främmande. Därför höjer vi vår röst och säger klass mot klass istället ”nation mot nation”. Kort sagt nationalismen är ett dödligt gift för klasskampen.

Arbetarklassens självständiga kamp (klasskrig eller klasskamp) i internationella skala (från Afrika till Europa, från Asien till den amerikanska kontinenten) är det enda alternativet.

”För första gången lyste en strängt vetenskaplig lära som ledstjärna för proletariatet och dess sak. Förut hade man i varje land på egen hand experimenterat med en mångfald av sekter, skolor och utopiska förkunnelser; nu erhöll man en enhetlig och internationell teoretisk grundval, där länderna samordnades som trådar i en väv. De marxistiska lärdomarna betydde för arbetarklassen i alla värdens nationer att man erhöll en kompass, med vars hjälp man kunde orientera sig i samtidens överflöd av händelser, i det att man ståndaktigt och kompromisslöst lätt stridstaktiken förbli inriktad på det slutliga målet.” (33)

Precis som bourgeoisien är en klass i internationellt skala, är också arbetarklassen en internationell klass. Därför bildas arbetarinternationalen för att leda arbetarklassens kamp i internationell skala. Efter Andra internationalens förräderi påpekade Rosa Luxemburg betydelsen av skapandet av en ny international för att leda arbetarklassens kamp i alla länder.

”Efter det förräderi som de ledande staternas socialistiska partiledningar begått mot arbetarklassens mål och intressen, och efter den reträtt de företagit från det internationella proletariatets politik till den borgerliga imperialismens, är det av ytterst storbetydelse för socialismen att man bildar en ny arbetar- international, vilkens uppgift det blir att leda och samordna de revolutionära stridsåtgärderna mot imperialismen i alla länder.” (34)

Vårt slutmål är ett samhälle utan klasser. I ett klasslöst samhälle där människans utsugning av människan är avskaffad, kommer det inte att finnas någon slag av förtryck av mindre folkgrupper, utan varje folkgrupps fria utveckling är förutsättningen för alla folkgruppers fria utveckling.

”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” (35)
MJ

Länge leve klasskampen!

_____________________________________________________

Noter:
1- Om nationernas självbestämmanderätt, Lenins valda verk, band 1, sidan 545
2- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 45
3- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 66
4- Nation eller Klass, sidan 87-88
5- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 170
6- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 116
7- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 139
8- IR nr 39 - 1990
9- Om storryssarnas nationalstolthet, Lenins valda verk, band 1, sidan 601
10- Om storryssarnas nationalstolthet, Lenins valda verk, band 1, sidan 601
11- Om storryssarnas nationalstolthet, Lenins valda verk, band 1, sidan 602
12- Om nationernas självbestämmanderätt, Lenins valda verk, band 1, sidan 549
13- Om nationernas självbestämmanderätt, Lenins valda verk, band 1, sidan 552
14- Om nationernas självbestämmanderätt, Lenins valda verk, band 1, sidan 575
15- Om nationernas självbestämmanderätt, Lenins valda verk, band 1, sidan 552
16- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 136
17- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 134
18- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan136
19- Riktlinjer för den internationella socialdemokratins uppgifter, Rosa Luxemburg, punkt 5
20- Riktlinjer för den internationella socialdemokratins uppgifter, Rosa Luxemburg, punkt 6
21- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 163
22- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 134
23- IR nr 41- 1991
24- Nation eller klass, sidan 101
25- IR nr 2 – 1980
26- Nation eller klass, sidan 101
27- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 170
28- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 138
29- Riktlinjer för den internationella socialdemokratins uppgifter, Rosa Luxemburg, punkt
30- IR nr 41 1991
31- IKSs Plattform & Manifest, svensk version, sidan 7
32- Om den nationella frågan, Rosa Luxemburg, 1908-09
33- Socialdemokratins kris, Rosa Luxemburg, sidan 30
34- Riktlinjer för den internationella socialdemokratins uppgifter, Rosa Luxemburg, punkt 12
35- Det kommunistiska manifestet, svenskversion, sidan 48